I slutet av 1950-talet projekterades omvandlingen av centrala Stockholm. Arkitekten David Helldén, som ingick i teamet för centrums omvandling, stötte då på problem vid projekteringen av Sergels Torg, en rektangulär plats där en rondell skulle klara trafiken. Problemet var att finna en naturlig form för detta märkvärdiga byggnadsverk. En form som kunde uppfylla både trafiktekniska och estetiska krav. En konventionell ellips gick inte använda, eftersom man då fick för spetsiga ändar. Man gjorde försök med att sammansätta åtta cirkelbågar vilket inte lyckades. Detsamma gällde en frihandsritad kurva.

David Helldén tog då kontakt med poeten, teknikern och matematikern Piet Hein. För denne blev detta en utmaning. Snart nog kom han med en lösning. Han skapade formeln för en figur som han kallade Superellips. Med formeln som grund kunde han konstruera kurvor i olika storlekar där krökningsradien varierade lagbundet hela vägen, så att ett harmoniskt sammanhang och en parallell verkan mellan de koncentriska figurerna uppstod. De trafik-tekniska problemen var lösta och en symbios av den rektangulära och elliptiska formens skönhet hade uppstått.

Ibland kan lösningen på ett problem även bli lösningen på ett helt annat problem. Bruno Mathsson, som sedan många år känt Piet Hein, fick i början på 1960-talet inblick i arbetet med Superellipsen, Supercirkeln och Trisuperellipsen.

I tidsskriften Dansk Kunsthaandværk från 1964 skriver Bruno Mathsson: ” ..Det slog mig då att här fanns lösningen på många formgivningsproblem. En bordsskiva t ex har ju sina trafikproblem på samma sätt som nu Sergels Torg, och inte minst trivsel och känsloproblem”.

Under Bruno Mathssons ledning togs så en bordsskiva fram, men den behövde en lösning där bordsformen stördes så lite som möjligt av ben och sarger. Tillsammans med Piet Hein skapade Bruno Mathsson Spännbenet. Ett revolutionerande ben som ger bordsskivan en lätt och ”svävande” karaktär.

Bruno Mathsson: ”En av de principiella begränsningar som onödigt pålägges oss, är att varje uppgift skall lösas med sitt särskilda tekniska medel. Att något skall bära en bordsskiva är en uppgift, att detta något skall sitta fast vid en bordsskiva är en annan. Detta är riktigt men det är icke därför riktigt att de båda uppgifterna nödvändigtvis skall eller endast kan lösas med två skilda tekniska medel. ”

Spännbenets konstruktion kombinerar två uppgifter. Det är stabilt i lodrät riktning samtidigt som det är elastiskt i vågrät riktning vilket gör att benet kan spänna fast sig själv vid en bordsskiva. Montering och demontering kan därför ske helt utan verktyg. Spännbenet är dessutom väldigt kompakt då det inte är monterat.

Superellipsbordet med sina Spännben presenterades i april 1964 på Svenska Slöjdföreningens utställning ”form, fantasi” på Liljevalchs Konsthall i Stockholm